VECKOREFLEKTION V. 6

FÖRÄNDRING I DET OFFENTLIGA RUMMET

Efter att ha blivit introducerade till konst i det offentliga rummet, så försökte jag sortera vad jag skulle vilja göra och vart. Jag har ingen direkt anknytning till Frölunda och omgivningarna är därför främmande. Min första tanke var att arbeta med fördomar och ett "vi tittar på varandra" i olika stadsdelar och bestämde mig för att tillverka en kikare. Men väl hemma tänkte jag om. Kikaren fick vara kvar, men vi tittar på varandra blev istället en offentlig toalett. Den offentliga toaletten i slutet av en kikare växte fram ur de kränkningar och förtal som spridits på Instagram och hur många det påverkade. Att vi idag inte kan påverka spridningen av våra liv. Varken det vi själva väljer att dela med oss eller det andra väljer åt oss. Vi blir som fast i ett ständigt betraktande.

Toagubben växte fram som en representation av de som vi tittar på eller de som tittar på oss. Den som alla kan se och det som vi kanske inte vill se. Jag ville att kikaren skulle bli en funderare som; Vad var det för något? Varför en toa? Kan det vara? Eller är det? Och så vidare.

Jag tillverkade kikaren av petflaska, toarulle och papier mache, samt modellera till gubben och toaletten. Sedan målade jag flaskan med akrylfärg. Min första tanke var att jag ville göra kikaren mera lik en riktig men den syntes då för lite. Jag gjorde ett kikhål med lock, för att valet att kika in ska vara aktivt, med orden: Nu kan du inte spola tillbaka.

För vi kan inte spola tillbaka det vi redan sett.

 

 

 

Placeringen var inte helt bra. Jag hade velat placera den vid ett promenadstråk. Delvis för att jag tycker om oväntade placeringar då jag tycker att de syns mer, men även att vi har mer tid att tänka på det vi sett. I ett köpcentrum bombarderas vi med intryck och tiden till eftertanke är minimal.  Men det jag valt att dokumentera med klarade inte av kylan och tiden räckte inte till så jag fick helt enkelt tänka om.

Det som jag funderade på efter redovisningarna av projekten var om jag var nöjd med uttrycket. Om det som jag ville säga nådde fram? Även hur jag kunde varit tydligare, utan att vara för självklar? Jag funderade också på mina begränsningar. Vad som begränsar mig och varför det offentliga rummet känns så förbjudet? Vilket jag upplevde att flera uttryckte under följande diskussioner.
En av de frågor som vi skulle ha med oss att fundera på var hur mycket vi hade sträckt oss i arbetet? Jag brukar vela och tveka mycket så att ta tillvara på första iden är ovanligt. Sedan har jag tyvärr aldrig ens tänkt tanken att själv placera något någonstans förutom på min egen baksida. Jag jobbade inte med okända material, så på en skala ett till tio kanske jag får ge mig själv fem. Jag slutförde uppgiften och följde den tanke som jag hade. Men i efterhand funderar jag mycket över uttrycket som blev, idag hade jag valt att minskat färgerna utvändigt och lagt ner mer tid på dokumentationen.
Om jag funderar över varför den här uppgiften är viktig i min utbildning så tänker jag att med uppgiften blev konstrummet större för mig. Att använda det offentliga rummet för uttryck öppnar upp ett rum som jag innan kände var förbjudet. Det blir ett större rum som når fler än konstbesökare och där alla kan säga sitt. Den får också igång mina tankar kring vad konst är och vem som är konstnären, vilket jag anar kommer följa mig under utbildningen.

 

 

Ingela