VECKOREFLEKTION V. 12

VECKOREFLEKTION V. 12

Denna veckan blev det många varför? Varför ska vi göra ett kanon och för vem? Varför laminerade vi böcker och arkiverade dem? När, hur och varför ska jag använda teorier? Dessa frågor var en del av dem som veckan gav mig och jag tänker försöka reda ut dem nedan.

Veckan skulle starta med ett textseminarie till Barns bildskapande av Löfstedt (2004) men mynnade ut i en diskussion kring teorier, vilka teorier, hur de väljs ut och vem de är till för? En diskussion som jag personligen saknat och efterlängtat i lärarutbildningen, som präglats av Dewey, Skinner, Piaget, Vygotsky osv. En del av mig älskar teorier och tycker att det är de som gör utbildningen rolig. Men jag tycker också att de hämmar mig, då jag alltid tar stöd i teorier och har svårare att lita till min egna röst i mitt skrivande. Vilket jag tror utvecklas till ett friare skrivande, med tiden, allteftersom jag utvecklas. En del av mig ställer sig kritisk till utbildningen som gång på gång lyfter samma teorier, där de ofta också presenteras på ett liknande sett. Beskrivningen av teorierna har jag inte upplevt speciellt nyanserad. Jag vill samtidigt vända på kritiken och tänka att för många teorier hade gjort mig än mer förvirrad och det förenklade urvalet blir lättare att förstå. Teoriernas olika nyanser tror jag kommer med tiden i utbildningen och fortsättningsvis i yrkeslivet, då jag kommer "uppleva" dem eller få syn på hur olika förhållningssätt påverkar skolan. Jag tänker att det kan vara så att jag i mitt utvecklingsstadie inte tagit till mig alla de teorier som nämnts utan "plockat" ut de stora dragen för att göra utbildningen förståelig. Enligt utbildningen är syftet med teorierna att delvis skapa ett gemensamt språk för de som verkar i skolan. Ett språk som stänger ute dem som inte har samma utbildning, men som även skapar ett slags samförstånd och förenklar kommunikationen lärare emellan. I den vackraste av världar hade jag inte behövt teorier eller någon som hjälper mig att förstå rätt och fel, utan jag hade talat om känslan och hur jag upplever min verklighet i min praktik och i relation till andra. Men idag kan teorierna hjälpa mig att få syn på exempelvis förhållningssätt som jag vet hämmar barnens utveckling i praktiken.
Nog om teorier och till vad vi (L6BD10) gjort mer under veckan. Vi har även fått i uppgift att planera inför ett skolprojekt, utifrån den avslutande diskussionen i Barns bildskapande (Löfstedts, 2004). Till den uppgiften skulle vi (L6BD10) också göra ett kanon. Jag gjorde ett kanon efter de tekniker som jag själv tränar på och prövar. Jag förstår inte riktigt varför jag ska göra ett kanon och för vem, men det kanske inte heller är det viktigaste. Jag tänker att bild fungerar som de övriga skolämnena och det jag inte kan, det ser jag till att lära mig. I en jämförelse med svenskämnet där jag inte heller alltid känner mig bekväm i alla texttyper, utan där jag ibland måste läsa på och träna inför lektioner. Vilket med åren ger bredare kunskaper inom de olika texttyperna (och tekniken). Jag kommer varken veta allt eller alla svårigheter som eleverna kommer att stöta på, men deras utbildning kommer också att bli min. Eftersom bild är mitt tillval så avslöjar det att jag har en relation och ett intresse till bildämnet, vilket jag tycker hjälper mig i sökandet. Där tycker jag att de uppgifter som vi blivit tilldelade under kursens gång varit tillfredsställande, de hjälper mig att fundera på vad, varför, hur och det triggar sökandet. Eftersom vi aldrig får svar blir det en pågående diskussion kurskamrater emellan, som tex veckans uppgift, när vi fick

illustrera
laminera
arkivera
och valfritt placera

Häri finns fem illustrerade lärotillfällen

Denna uppgift och liknande tycker jag behövs i skolan, då den skapar frågor och egna svar hos varje person. Jag lärde mig hur de andra tänker genom deras arkivering och efterföljande reflektion.
Uppgiften skapar nyfikenhet och sökande, istället för direkta svar, vilket jag tycker är det lärare ska förmedla och få eleverna att uppleva. En stor del av mitt sökande kommer ifrån att syftet aldrig är klart och tydligt. Jag lämnas i ovetskap, vilket gynnar mig, då jag funderar, tänker och diskuterar uppgifterna. Kanske för att jag har fått en utbildningsskada? Eller så är det en mänsklig faktor? Jag misstänker att jag återkommer till syftet längre fram i kursen då jag tycker detta är en intressant fråga, om syftet alltid måste vara tydligt och synliggöras för våra framtida elever?
När det kom till den andra uppgiften att göra lektionsplanering så upplevde jag att jag tycker att det blir enklare att planera med utbildningens gång, men samtidigt känner jag mig lika vilse varje gång och ställer mig frågor som, om syftet är tillräckligt? Om lektionen är för spretig? Eller om jag lyckas hålla mig till syftet under lektionens gång? osv.

Bitterljuvt planerade jag naturligt efter de olika teorierna, då jag har med mig dem i tanken och de hjälpte mig i planeringen. Så jag har aklimatiserat mig till utbildningen krav och kan ta stöd i olika teorier. Denna vecka tänker jag inte avsluta med vad jag lärt mig, för att jag ser kursen och min utveckling som en pågående och påbyggande process. Jag väljer istället att uttrycka det i vart jag är, just nu, i min utveckling. Just nu upplever jag att jag har integrerat bildämnet med de ämnena som jag har med mig från utbildningen. Jag kan se var de skiljer sig åt, men också hur jag kan ta med mig kunskaper från de andra ämnena. Jag  utvecklar ett sökande till ämnet vilket jag tycker är viktigt för mig i mitt (framtida) yrke och att föregå med gott exempel så att även eleverna blir sökande.


Ingela


Länkar till uppgifterna:

ARKIVERING

KANON OCH LEKTIONSPLANERING

Bok vi använt till lektionsplaneringen:

Löfstedt, U. (2004). Barns bildskapande: teoretiska perspektiv och didaktiska konsekvenser. Jönköping: Jönköping Univ. Press.